×
Felmeddelande :( Din CSS har inte laddats som den ska. Testa reloada sidan.

Övrigt

Dagbok CPL Winter

1
Årets CPL Winter i Dallas har en lång lista med sjujäklans bra lag. Team Fragbite var inte sena med att signa upp för den otroligt prestigefyllda turneringen. Taktikerna har vässats, B2-rusharna har nötts, de rätta flasharna har tränats in. Efter ett långt bootcamp, i en hemlig lagerlokal i Stockholmstrakten, bordade laget planet på Arlanda med ”stolthet” skrivet i pannan med en lila spritpenna. På CPL:s webbsida finns följande spelare registrerade för Team Fragbite:
Filip "flp3e" Hansson
Daniel "vel0x" Nilsson
Fredric "Nall3n" Johansson
Alexandra "Lanc1a" NagyTyvärr visade det sig att man, trots uppenbar nackdel, inte får spela fyra mot fem på CPL Dallas. Vi blev så jävla diskade!

Fragbite kommer därför, som den välkända och skitbra datorspelssida vi är, att covra evenemanget på bästa möjliga vis, precis som vanligt. Allting kommer att dokumenteras i den här sedan länge kultförklarade dagboken. Och när vi säger allt, menar vi allt – allt!

Dag 0: From here to over there

Fredric (Nallen):



Tjabbalol!



I skrivande stund sitter vi samtliga på CPL Winter i Dallas, men vägen hit har inte varit helt fri från farofyllda händelser…



För mig började det hela med att min mobiltelefon ringde klockan 07:00. Flyget från Växjö (där jag bor) gick inte förrän 09:40, så jag snosade på en halvtimme extra. Jag hade inte börjat med packningen ännu, så det blev en aning brådis att dra ihop kläder och prylar för en veckas statvisit. Dock kom jag, till skillnad från tidigare coverresor, iväg i ganska god tid (det är inte rekommenderat att missa två CPL-resor på raken må jag säga, bröderna piskar med järnhand) och var på flygplatsen en stund innan flyget gick.



Den första niten

Väl ombord på flyget som skulle ta mig till Arlanda, för att ta oss till Köpehamn, för att ta oss till Chicago, för att ta oss till Dallas (brödernas vägar äro outgrundliga), kom första nitlotten. MP3-spelaren startade inte – det behövdes tydligen åtta megabyte ledigt utrymme på den för att den skulle starta. Claes Ohlson-skit för 200 spänn. Uppenbarligen var den billig av en anledning, den har ett arkiv för min laptop och ett för min stationära – det gick alltså inte att ta bort någon låt med laptopen som jag lagt till hemma – det vill säga alla. Musikfri resa till Stockholm, here I come!



Den andra niten

Väl på Arlanda kom jag på att jag inte hade speciellt mycket pengar på mobilen. 70 öre räcker inte långt nuförtiden. Jag ringde en signal till Filip och la på, ihop om att han skulle förstå min nöd och ringa upp. Ingen Filip ringer. Ytterligare en signal till vardera redaktionsmedlem. Ingen ringer. Hur är läget? Jag tvingas ringa ett par signaler till Filip och spendera mina sista dinarer. Ett två sekunder långt samtal senare lägger min telefon på. Filip skickar ett SMS och säger att telefonnätet är nere, men att de är vid Gate 71. Jaha, där…



Jag mötte upp med resten av gossarna (ja, Alexandra har blivit en riktig FB-gosse!) efter att ha snurrat igenom halva Arlanda. Vi snurrar runt, fram och tillbaks, och slutar efter att ha checkat in bagaget på Alfredos (det blev ingen cd?). Alexandra beställer en sallad, alla andra pizza. Sallad för 85 spänn kändes säkert värt i flickebarnets plånbok.



Den tredje niten

Jag kläckte den helt lysande idén att Alexandra ska låna ut sitt visa-kort till mig, så att jag kan föra över lite pengar till mitt kontantkort och få gratis SMS i en månad på köpet. Vi köpte Internet för 29 svenska kronor, och kort efter det upptäckte vi att någon låtit bli att logga ut på en dator och att vi har spenderat pengar i onödan. Om någon vill köpa 80 minuters surftid på Arlanda säljer vi användarnamn och lösenord mot bästa invitekanalsinbjudan. I vilket fall så gled vi in på Telias refill-sida och skulle fylla på telefonen. Tydligen var man tvungen att ha en bankdosa tillgänglig för att kunna betala direkt via banken, så att registrera visa-kortet borde väl fungera istället. Fast inte! Efter att ha blivit medlemmar och registrerat kort och haft oss står det att en kod kommer att skickas hem till Alexandra inom ett par dagar, och att vi behöver den för att fylla på telefonen. Dagens I-land, man får ju fan inga gratis SMS om man köper en check på Pressbyrån – vilket jag ändå tvingades till. Nåväl, lite hopp fanns det ändå i Fragbitarnas hjärtan. Vi skulle ju till Dallas och kolla på en ashäftig esportsturnering – till och med HeatoN ska dit!



På väg över Atlanten

Vi drog oss till vår gate, hoppade på första bästa flyg till Köpenhamn och hoppade sedan logiskt nog av i – just det – Köpehamn. Efter kilometerlånga köer och vilda danskar kom vi till slut ombord på planet som skulle ta oss till the US and A. Vi hade blivit lovade platser tillsammans, något som tydligen inte var helt sant. Lancia fick sitta själv på andra sidan gången, men det var ändå inte så långt bort att man inte kunde höra hennes Fragbite-hjärta slå.



Det första samtliga gjorde var att dra igång Invasion. Resans viktigaste mål var trots allt att bevisa att vi (till skillnad från Henrik, pik) har rätt till operatörsstatus i crewkanalen. In your face pik – samtliga deltagare klarade under resans gång hela Invasion, något som Henrik inte lyckades med på flyget till New York – som tog längre tid. Vad händer egentligen Henke? Dock kan det tilläggas att vi hade en del motvind i seglet. Spelet laggade riktigt ordentligt – och det blev inte bättre av att kontrollerna frös i det läget som man var i när någon av flygvärdinnorna började prata i mikrofonen (vilket hände mer än ofta), samtidigt som spelet fortsatte. Sjukligt frustrerande för oss erfarna progamers. Tänk er själva om motståndarna skulle fortsätta skjuta när de pausat mitt i en CB-match, inte vore det rättvist?



Well, för en sönderförkyld näsa är sovandet i ett obekvämt flygplan ingen lek. Stänger man munnen dör man. Öppnar man munnen sväljer man tungan och dör ändå. Därför ägnades inte många minuter åt denna aktivitet. Det är ändå ganska lamt att sova på coverresor, vilket vi tydligt har statuerat i vår prioritetslista för resan:
  1. Shopping

  2. Julklappsshopping

  3. Mer shopping

  4. Pizza

  5. Drägla efter HeatoN

  6. CPL

  7. Sömn
Listan har okej:ats av allas vår överguru Filip Hansson, och kan därför anses som ganska officiell.



Övrig tid på flighten (som tog ungefär tio timmar) ägnades åt att kolla på How I Met Your Mother samt stämningsfullt läsande i Cosmopolitan. En helt okej tidning, man får en ganska god insikt i om hur alla flickstackare i landet får en helt förvriden samhällsbild och defekt livsstil. Det går dock inte upp mot Ebbas väl valda ord i VeckoRevyn, där har vi en riktig lirare! Tur är väl att jag fick igång MP3-spelaren genom en av våra FB-laptops. Damien Rice ljuvliga stämma dominerar lågkvalitetslurarna (om någon säljer en biljett till konserten i Stockholm för en billig slant så dra iväg ett PM här på sidan!).



Att ta sig in i landet

Efter att ha landat i Chicago, där vårt sista byte innan vi var framme i Dallas skulle ske, fick vi stå i kö för att komma in i the greatest country in the world. Alla kom igenom hur lätt som helst – utom Daniel. Uppenbarligen ser Daniel ganska fattig ut, eftersom han för andra gången nästan nekats inträde till landet, efter att vakterna frågat hur en sån som han hade råd med en sådan dyr resa. Förövrigt ser han ut som en skäggig terrorist på passet. Det kan eventuellt ha något med det att göra.



Väl framme vid hotellet efter den tre timmar korta flygresan fick vi se våra rum. Jag (Fredric) och Alexandra delar rum, medan Daniel och Filip fick ta det andra. Jag vet inte hur det är på deras lite sämre rum, men våra sängar är i världsklass. De är mysiga, stora, gosiga och har massor med mjuka kuddar. Dock är dem typ en och en halv meter höga, så man har lite svårt att komma upp ibland.



Dude, I'm Reed!

Vi bestämde oss för att dra bort till donken en snabbis och köpa en burgare med cola. Detta gick mindre bra än planerat, när Reed, som är en homeboy från trakten, kom fram och ville att jag skulle ”do him a favour”. Reed är en svart man med hiphop-brallor i sina bästa dagar. Ett artigt handslag med hoodinfluerat inslag senare gav han mig en dollarsedel och bad mig köpa en burgare till honom i utomhuskassan (som är det enda öppna på natten). ”They only cost 99 cents dude! Buy me a burger! Come on man! I’ts over here! Come on! Buy me a burger!” upprepades gång på gång med världens mest amerikanska uttal. Sanningen var att burgarna kostade $1,25, men att de sista centen är skatt, så det borde ju jag betala åt honom. Förmodligen hade han dragit kniv och muddrat oss om vi visat sedlar med mer än två siffror på. Med livhanken i åtanke agerade vi defensivt. Vi valde att backa långsamt. Det blev ingen burgare. ”Hey white boy, aren't you gonna eat a burger?! What are you, crazy or sumthin'?” ropar vår nyfunna vän.



Vi begav oss tillbaka mot hotellet, och upplevde ytterligare två liknande incidenter med folk som ville ha ”favours” av oss på vägen hem. Det var en fem minuter lång promenad. Orden ”I'm not a crazy black guy!” uttalades. Till slut kom vi dock fram till hotellet, varpå första bästa mörkhyade kille med dread locks och kostym gick förbi och sa ”All other brands suck, dude!” (refererandes till min tröja) till oss. Han fick ett ”Yeah, sure dude!” tillbaks och sen sprang vi illa kvickt in och gömde oss under våra stora täcken på hotellrummet. Vi kommer aldrig att gå ut efter solnedgången igen.



Nu sitter vi på hotellrummet i våra sjukligt sköna sängar. Det här blev ganska långt, men då får man ha i åtanke att det var ett ganska långt dygn på hela 31 timmar. Imorgon (som är idag) ska vi ta det lugnt och köpa julklappar till halva världen. Jag och Lancia har lagt upp värsta planen, nästan. Vi vet inte riktigt vart vi ska ta vägen, men det löser vi nog!



By the way, who the fuck is jetlag? Inte vet vi i alla fall.



Dubbel-by the way, Filip heter Ulf i mellannamn, numera går han under smeknamnet Uffe (han vet fortfarande inte att han har nytt nick på IRC, vi får se hur han tar det).



Hej dålol!

Dag 1: En rent ut sagt skitslö dag

Alexandra (Lancia):



Efter en god natts sömn, som egentligen inte alls var så god då det ständigt körde förbi tutande tåg utanför, var vi fit for fight för dag ett på CPL. Vi "checkade in" som press runt elva på förmiddagen, och fick strax efter detta veta att det inte skulle ske ett skvatt som rörde CPL förrän klockan 19. Vi bestämde oss för att dra på en shoppingtur istället.



Innan denna shoppingtur beslutade vi oss för att styra frukost. Rykten gick att hotellfrukosten kostade $40 per person, så vi övervägde inte ens att gå ner till hotellrestaurangen och kolla om detta verkligen stämde utan styrde istället kosan mot... ja, helt ärligt har jag inte en aning om vart vi gick. Efter en halvtimme av gående, fotograferande och njutande av det varma men blåsiga vädret hittade vi en liten taco-restaurang som vi bestämde skulle få äran att servera oss frukost. Grabbarna och jag betalade exakt lika mycket för vår mat, de fick dock bara några fjuttiga skivor med soft tortillas, lite kött/kyckligfärs och ost, (som tydligen var ganska gott men inte alls speciellt mättande), medan jag fick den största tacotallrik som någonsin skådats. Vem är det som ska känna sig blåst på matpengar nu, Nallen? (Salladen på flygplatsen för 80 spänn var förövrigt förbannat god).



Det var en bra bit till det närmaste, på en lördag, öppna shoppingområde, och vi bestämde oss för att ta en taxi för att slippa krångla med diverse olika kollektiva färdmedel. Vår chaufför var glad. Mycket glad. Han sjöng och dansade, och körde fort. I bilradion ljöd afrikansk musik som han tydligen ska ha spelat in under någon konsert. 15 minuter senare och $20 fattigare var vi äntligen framme vid det som skulle bli... dagens besvikelse. Det så kallade shoppingområdet bestod visserligen av butiker, däremot visade det sig att vi hamnat i Dallas eget "Hollywood" och allt som fanns att köpa var svindyrt. Den lilla ljusglimten för oss fattiga Fragbiteskribenter var en Paul Frank-affär där man kunde köpa T-shirtar och liknande för ungefär 70 procent billigare än vad man kan göra hemma. Shopping-gurun Nallen gick loss ordentligt på butikens sortiment. Han inte bara shoppade åt sig själv utan ägnade även en tanke åt sin lillasyster där hemma i Sverige, och denna tanke gjorde honom åtskilliga dollar fattigare. Jag köpte två tröjor, ett skärp och ett armband, medan Filip nöjde sig med en T-shirt. Velox köpte ingenting, han suckade och såg mest riktigt djävulskt uttråkad ut.



När klockan började närma sig 19 och vi tog en taxi tillbaka till hotellet. Vi sprang snabbt upp till våra hotellrum för att plocka ihop vår coverutrustning och sedan vidare till CPL-området. Väl nere på det svinkalla CPL-området började jag fixa med alla bilder som tagits hittills under resan, medan herrarna pysslade med att skriva nyheter, ladda upp film samt lyssna på Angel Munoz. Mitt under allt detta började Nallen härja och göra äcklade miner. Det visade sig att han råkat missta en av Gotfragkillarnas välanvända och nästan tomma dr pepper-flaska för sin egen, och sedan druckit ur den. Hur han lyckades med detta är en fråga vi troligtvis aldrig kommer få svar på, då flaskan faktiskt stod hela 1,5 meter ifrån Nallen och precis intill Gf-killens laptop. nallens egen cola var förövrigt uppdrucken sedan länge och flaskan kastad.



Kort efter flaskincidenten stängde CPL-området och vi begav oss upp till våra hotellrum. Filip och Velox fortsatte jobba en stund uppe på sitt rum, medan jag och nallen valde att gå och lägga oss. För att sammanfatta det hela så var det en ganska långtråkig dag, och inte speciellt mycket som hände då nästan alla lag var iväg på andra äventyr eller inte hade anlänt än.



Jag avslutar dagens dagboksinlägg med att berätta att Nallen äntligen, efter säkert ett femtiotal felsägningar, lärt sig att Filip faktiskt heter Filip och inte Tomas.

Dag 2: Turneringen börjar

Filip (flpee): Den efterlängtade första dagen av CPL Winter-turneringen började vid niotiden med det alltid lika brutala lätet från mobiltelefonen. Några minuter i den underliga duschen, som bara kan spruta jättehårt om man vill ha annat än kallvatten, och lite ihopsamlande av utrustning senare begav jag mig tillsammans med Daniel ett par rum bort i korridoren där Fredric och Alexandra bor. Vi fixade dubbla uppsättningar rumsnycklar till deras rum när vi checkade in, vilket innebär att samtliga kan komma och gå som vi vill i rummet – mycket smidigt.



Matcherna under dagen var förutom SK:s övertidsmatch mot Project_kr och NiP:s småsvåra seger mot Evil Geniuses mer eller mindre urtrista. Eftersom i princip inga topplag spelade mot varandra saknades både energi och dramatik.



Roligare saker hände dock bredvid matcherna, som till exempel att JaX från JMC anser att Tomas (samot) är en ”craaazy guy” (med tillhörande yviga gester). ”I love him” sa JaX, och vi fattar inte varför.



Eftersom matcherna inte var så mycket att hurra för sökte vi andra sätt att uttrycka vår flit. Vi hade tidigare fått höra från SK att bara killaget skulle delta, eftersom en organisation bara får ha ett deltagande lag – men efter att ha talat med både en PR-manager (eller något sådant) från SK och turneringsadministratörer så stod det klart att man får ha ett lag av varje kön. Anledningen till att regeln existerar är inte att förhindra fulspel och styrda resultat, utan den föddes som en följd av att X3 för en sju år sedan hade haft upp till åtta deltagande lag, och RiotSquad något ditåt de med. Det hade helt enkelt blivit för mycket. Men varför kan man i så fall inte lika gärna ha lag med olika nationaliteter som man kan ha lag med olika könstillhörighet?



Då man brukar se progamers överallt när man färdas genom hotellet beslöt vi oss för att gå ut på en sightseeingtur med videokameran i högern och en intervjumikrofon i vänstern. Projektet blev dock inte så värst framgångsrikt då vi blev nekade intervjuer med alla utom SpawN, som dock bjöd på en riktigt trevlig och öppenhjärtig intervju (se filarkivet!).



Vi hamnade sedan i pressområdet med SpawN, walle och RobbaN från NiP. SpawN ville intervjua RobbaN, men RobbaN ville bara ha en gammal bild borttagen ur galleriet… så det blev ingen intervju. Istället kikades det på lite Fragbite-gallerier – gamla som nya – och Fragbite-filmer från evenemanget.



Under en promenad bakom Angel Munoz med vän fick vi även höra att han så sent som igårkväll fick en inbjudan att komma till ”GDC”, vilket vi antar är Games Developer Conference, där han skulle tala om spel. Det hela var rätt viktigt, om vi får tro Angel och hans vän.



Nallens prestationer för dagen var en serie bilder på Angel Munoz när han äter, en uppägning av en fjortonåring på aim_map samt kaninöronbilder på både zet och tr1p. Den här dagen var vi stolta över att ha honom i redaktionen.







Större delen av dagen gick ändå åt till att följa de om än tråkiga viktiga matcherna i turneringen, så särskilt mycket mer hände inte.



När vi packade ihop för dagen fick vi dagens sista pizza från Pizza Hut g-r-a-t-i-s… Sååå nu sitter jag i den stora sängen med de många kuddarna och skriver den här dagboken framför en amerikansk tv med en pepperoni-pizza vid sidan. Ett bra slut på en dag om man frågar mig, så med detta sätter vi punkt för dag 2 på CPL Winter!

Dag 3: Intensiv matchdag

Daniel (velox): Måndagen på CPL Winter gjorde skäl för sitt namn. Dagen var visserligen knappast tråkig, men hyfsat enformig ur ett utomståendes perspektiv får man nog kalla den!



Dagen började vid niosnåret när Filips mobiltelefon skrek till. Efter att vi fräschat upp oss något slöt vi upp med Alexandra och Fredric för att gå till CPL-området. Vi skrev en nyhet om de kommande matcherna för att senare direkt gå ut på stan på matjakt innan matcherna skulle börja. Som van Dallasresenär hade jag tidigare tipsat om Subway som ett av de närmare matställena. Efter att ha inhandlat varsin Subway-sandwich traskade vi tillbaka till evenemanget genom den jordgubbsluktande tunneln via tågstationen.



Resten av dagen var i mångt och mycket enbart coverarbete. Lite fritid kombinerat med mycket lättja gjorde att 100 % av matintaget togs med hjälp av Pizza Hut-ståndet i själva CPL-området. Variationen fixades genom att växla mellan Cheese, Beef och Peperoni som pizzasorter. Som van LAN:are var detta självklart ingen omställning att tala om!



Det spelades många spännande matcher under dagen och man märkte verkligen att turneringen idag fått en slev allvar. På alla evenemang jag varit på har jag nog aldrig varit med om så mycket skrik och gormande från så många lag på så koncentrerad tid – jösses! När till och med fnatic med Tentpole i spetsen gormar genom hela lokalen så märker man att vi pratar om mycket skrik. Jason Lake (manager för compLexity) är som vanligt i den högsta divisionen. JaX var väldigt nära oss och hördes givetvis mycket väl. Spana in filmen om de två skrikande jänkarna i filarkivet! Amerikanerna får dock konkurrens av Pandemics manager som har mycket god gormteknik. I övrigt tyckte jag att NiP:s taggningsnvå såg ut att vara på en tillfredsställande nivå (bra jobbat, HeatoN!), men inte räckte detta för att laget inte skulle bli utslagna i andra gruppspelet.



Fredrics största merit för dagen var en vinst över potter från SK Ladies i en 1on1-shootout vid Steelpads bås, något som gav honom en S&S-musmatta. Varför han ändå förlorade en hel del rundor förklarades av musacceleration och dålig config – något som vi fick höra hela dagen. Faktiskt höll han fortfarande på att prata om hans snabba hs och potters lyckosamma sprayar när vi stängde rummet för Fredrics och Alexandras rum på kvällen. Våra tankar går till Alexandra som förmodligen kommer att få höra på pratet under hela natten lång, stackarn...



Midnatt har passerat och det börjar bli dags för läggdags, en intensiv dag tar på en Fragbiteskribents krafter och sömn är alltid uppskattat. Imorgon är det slutspel som gäller med bäst av tre kartor i samtliga matcher. Spännande, oh yes!



Härmed säger vi good night from Texas!

Dag 4: Ett kriminellt näste

Fredric (Nallen):



God dag.



Under hela den fjärde dagen på CPL har det bara hänt en intressant händelse. På kvällen däremot utökades den händelsen med ytterligare en händelse…



Det hela började när jag skrev upp mig för att spela aim_map mot natu från 4Kings med ett par Steelpad 5H och en hel massa Fragbite-heder i prissäcken. Ni har förmodligen alla redan hört historien om hur jag tidigare under evenemanget fullkomligt krossade Potter från SK och vann en Steelpad S&S. När det var dags för spel mot natu inför en publik med höga förhoppningar var det inte mycket lättare för mitt motstånd. Efter att ha inlett matchen med tre raka frags satte jag stor rädsla i den stackars finländaren, som praktiskt taget inte hade en chans när jag storspöade honom med 10-9. Detta efter en stark upphämtning av undertecknad som vid ett tillfälle låg under med 8-9. Vittnen (Lancia) understryker dock att segern var mer än rättvis, då Natu vid samtliga fragtillfällen hade under 10 i hälsa, medan jag själv allt som oftast hade 100 HP kvar vid rundslutet. Vinsten innebar ett par otroligt spacade hörlurar på vinsthyllan.
Fragbite vs. 4Kings – 1-0
I övrigt löpte dagen på som vanligt. Kall pizza till frukost, varm pizza till lunch, varm pizza till middag och kall pizza till kvällsmat var dagens näringsfyllda buffé. Counter-Strike-turneringen bjöd inte på någon direkt oväntad spänning. Ett par lag överraskade, däribland franska aAa som vann ett par matcher mer än väntat. Allén med vänner i SK åkte ur turneringen redan i första matchen. Lite synd, men förmodligen var det för att Allén inte bjudit mig på någon LAN-pizza. Karma strikes back.



Kvällen började närma sig och det var dags för Fragbite-gossarna att packa ihop. 5H-lurarna värmde varmt om hjärtat och just som jag skulle plocka ner dem…





BORTA!




Någon hade stulit mina hörlurar! Värdet på lurarna beräknas ligga på runt 10 000 dollar med tanke på symboliskt värde och den obrutna förpackningen. Misstankarna riktas mot Hacker Gaming och Project_kr som begav sig precis innan tillfället av stölden. Misstankarna saknar dock vidare grund och vi kan tillsvidare bara spekulera i vem som nu äger världens finaste hörlurar.



Slutsatsen vi kan dra av det här är att USA är ett enda stort kriminellt näste där man får vara försiktig vart man än går. Hörlurstjuvarna lurar runt varje hörn…

Dag 5: The final shopping

Filip (flpee): Finaldagen gick ut på att först och främst täcka finalen, så klart! Detta gjordes genom att jag filmade och Fredric skrev medan Alexandra och Daniel hade varsin kamera för fotografering. Det blev en oväntat tam tillställning där MYM faktiskt aldrig tvingade fram några vildare känslor från fnatic, som spelade lugnt och fint matchen igenom och kunde promenera fram till segern.







Efter finalen genomförde vi en intervju med fnatic som jag sedan klippte på rekordtid eftersom övriga crewmedlemmar redan kände hur tiden för vistelsen började sina, och än hade man inte shoppat färdigt. Dessvärre märkte vi vid redigeringen att jag hade misslyckats med att få ljudet i rätt mikrofon, vilket tyvärr ledde till mindre bra ljud och en del svordomar och ledsna miner. Med finalfilmen satt på rendering begav vi oss mot det bästaste köpcentrat via tåg.



Varierande lokalsinnesnivå bland redaktionsmedlemmarna till trots lyckades vi efter att ha sprungit över åttafiliga vägar med gråten i halsen till slut hitta köpcentrat, som motsvarade förväntningarna med både stora, små och många affärer. Fredric köpte massvis med kläder och en Ipod Nano, Daniel en tröja och jeans, Alexandra, som släpptes lös från gruppen på grund av att hon ville titta i andra affärer än vi killar, köpte bland annat en underlig nyckelhittarmojäng och jag köpte ett par billiga jeans. Vi hittade också en man som vissa av oss tyckte liknade Fajri lite... Självklart förevigades och noterades upptäckten.







På tåget hem till hotellet hoppade Evil Geniuses på och satte sig framför oss. Dock kom de ju bara sist i sin grupp i det andra gruppspelet, så vi ansåg dem inte värda särskilt mycket av vår uppmärksamhet.



När vi nått hotellet var det dags för mat, tyckte alla utom Alexandra, som hade käkat i köpcentrat. Följaktligen begav sig männen i gruppen ut på en mycket manlig jakt på föda vid midnatt i Dallas. Vid McDonald's försvarade vi oss mot tiggare och felbeställningar med näbbar och klor och kom hem med varsin Big Mac-meny och alla tänder i behåll. Alexandra hade då försvunnit ut i natten och skulle inte ses förrän dagen där på...

Dag 6: Hemresan of Doom from Hell

Filip (flpee): Vi skulle åka från Dallas, till Chicago och sedan direkt till Stockholm. Flyget skulle lyfta 12:05. Dagen började med samling vid niotiden – en timme efter att Alexandra kommit hem. Således väntade vi en stund medan Alexandra (och Fredric, eftersom han aldrig är klar i tid oavsett) packade inför avresan.



Efter att ha lallat runt skolöst i strumporna genom säkerhetskontrollerna upptäckte vi ett tidigare flyg till Chicago... Men när våra shoppingfantaster var klara med vykorten var det väl sent och väl många som väntade på assistans för att vi skulle kunna se om vi kunde ta oss med planet... Något som möjligen hade stor betydelse, skulle det senare visa sig.



På grund av dåligt väder i Chicago blev vårt flyg försenat, och försenat, och försenat. Tre-fyra timmar tog det till slut innan vi äntligen var på väg mot O'Hare-flygplatsen i Chicago. Under den tiden hade vi roat oss med att sitta, fota en sovande vakt och äta mat, allt illustrerat nedan.









När vi kom fram i Chicago var klockan redan långt efter avgångstid för vårt flyg till Stockholm, men eftersom i princip alla flyg var försenade fanns ju chansen fortfarande att vi skulle kunna ta oss ombord. Så blev dock inte fallet då man faktiskt lyft och lämnat ett gäng passagerare i SAS-kön för ombokningar och allmän hjälp, däribland oss.



Två SAS-kvinnor arbetade med ombokningarna. Vi fick den sämre. Vi kallar henne hädanefter för "praktikanten". Det talades till en början om ett hotell i Chicago och direktflyg till Stockholm dagen efter och alla var vid det laget hyfsat nöjda. En liten stund senare annonserade dock praktikanten, utan någon tidigare heads up, att vi skulle med ett plan till Zürich direkt och sedan till Stockholm därifrån. Praktikanten hafsade ihop biljetterna och skrek som en förtjusad liten flicka "Hurry! Hurry! Ha-ha!" medan hon slafsade ihop ett försäkrande men otydbart svar på vår fråga om hur det skulle gå för bagaget.



Kvar på en disk lite längre bort låg då kvittona för vårt incheckade bagage fastklistrade på den biljettficka som vi gett praktikanten en liten stund tidigare. Ivrigt påhejade av praktikantens exalterade stämma skyndade vi dock utan att tänka i all hast bort mot säkerhetskontrollen där vi småtjuvade bland köerna och Fredric förmodligen, erfor vi senare, tappade sin plånbok. Framme vid gaten gick vi ombord och satte oss på planet för att helt i onödan vänta i cirka 40 minuter på att något skulle hända.



Vi hade då lämnat kvitton för bagage och Fredrics plånbok för en onödigt stressad ombordstigning på ett onödigt flyg. Cirka åtta timmar senare landade vi i Zürich, försökte styra upp röran som var vår hemresa genom tidigare flyg till Stockholm och/eller ombokningar till Göteborg, men inget gick att ordna. Istället käkade vi varsin meny på Burger King för 70-80 kronor (Schweiz är tydligen dyrt). Sedan lade vi oss för att sova bort timmarna.







Flyget hem var kanske inte helt oväntat försenat en stund. Alexandra bad om att få dö, men det var i och för sig inte första gången hon gjorde det. Väl ombord fann vi dock en av resans första positiva överraskningar – vi hade hamnat i Economy Flex-avdelningen istället för Economy, vilket innebar mat och service!



Cirka tre timmar senare var vi bland de första att lämna planet och bege oss mot bagagebandet där de dåliga oddsen för att vårt bagage skulle finnas med togs upp samtidigt som vi fann att bagagekvittona var kvar hos praktikanten i Chicago. Mycket riktigt kom det inte heller något bagage, utan vi begav oss till en servicedisk där vi fick fylla i information om våra väskor.



I nuläget åker Fredric och Alexandra bil hemåt med Fredrics bror medan Daniel har fått övernatta på Arlanda och ska flyga hem imorgon... Drygt 30 timmar efter att vi lämnade Hyatt Regency i Dallas.



Det var allt om det jobbiga (men erfarenhetsberikande, positiv – javisst!) slutet på en annars riktigt trevlig resa och vistelse i Dallas. Nästa större evenemang blir förmodligen SHG Open i vår, vilket vi så klart planerar att täcka på plats!

121 kommentarer — skriv kommentar

Kommentarerna nedan är skrivna av användare på Fragbite. Fragbite granskar inte sanningshalten i texten och du uppmanas att själv kritiskt granska och bemöta texten. Förutsätt inte att innehållet i texterna är sanning.
Visa 121 kommentarer

Skriv en kommentar

Laddar..